Hej. Förra gången skrev jag om hur jag väntar på sommaren och allt sommaren har att erbjuda och hur jag ser så väldigt framemot det. Det gjorde jag verkligen! Jag hade en superbra träningssäsong bakom mig och var (och är) i bättre form än någon gång tidigare. Då jag skrev hit senast, hade jag ju de flesta uttagningstävlingarna ännu framför mig, men jag visste att jag ska nog klara det om jag gör det jag kan. Jag gjorde absolut inte det jag kan som bäst, men jag var tillräckligt bra och kom med i det finska laget till JWOC. Men efter sista uttagningstävlingen har egentligen allt gått absolut som jag inte ville det skulle gå.
Efter sista uttagningstävlingen kände jag smärta i knäet. Så mycket smärta att jag blev tvungen att stå över nerjogging (och det gör jag aldrig). Jag trodde att jag hade bara skadat mig lite under loppet och att det skulle bli bra om några dagar, men nej. Jag löpte ju Jukola, men fick mycket smärta efter loppet. Så löpte jag inte på en stund. Jag hade tänkt löpa granskningstävlingar till senior-VM, bara för skojs skull, men på tävlingsmorgonen tog jag beslutet att inte löpa. Det var ett mycket svårt beslut för mig (inte för att tävlingen var viktig, men för att jag visste att JWOC börjar närma sig), men jag ville absolut inte riskera JWOC.
Så besökte jag läkaren många gånger och olika undersökelser blev gjort. Som tur, var det inga tecken till meniskskada eller leddbandsskada, som betydde att jag skulle få löpa JWOC. Men jag hade ont, och kanske ännu mer betydelsefullt med tanke på de otroligt dåliga resultat på JWOC, var jag osäker på knäet. Eller kanske inte på knäet egentligen, jag hadde ju otroligt duktiga läkare runt mig, som hade sagt att jag kan löpa utan att jag skadar knäet mer. Men jag var osäker på löpsformen. Jag hade ju tränat bra, och var i mitt livs bästa form, men jag hade inte kunnat springa. Men jag ville tro att det skulle gå fint.
Så kom JWOC. Först hade vi sprint där jag sprang dåligt tekniskt. Löpning var relativt ok, men då det tekniskt går som då, blir det ju ingen bra resultat. Dagen efter hade vi långdistans, den distansen som jag hade väntat på så länge och den dagen som skulle bli min dag. Men som blev bara en storstor besvikelse. Jag löpte inte helt dåligt tekniskt, men redan på väg till 3. kontroll märkte jag att mina ben hade blivit väldigt sjuka efter sprinten. Jag hade ju inte fått löpa nästan något, och då det första löppasset på länge blir 15min max på hårt underlag, är det kanske inte så överraskande att låren blir sjuka. Hur som helst, det var alltså en stor besvikelse, jag var 4min bakom vinnaren. Jag var kanske inte så besviken på det tekniska, för mig var det väl godkänt. Men att det som brukar vara min styrka, löpningen, blev till att jag nästan bara gick hela tiden (och det här är ingen överdrift) då det var så ont i låren. Men så blev det. Jag har väl aldrig gråtit så mycket som efter den långdistansen, som tur hade vi en vilodag före medeldistans. Men där löpte jag så dåligt att jag kom inte till finalen och stod över B-final för att få både knäet och låren vila före stafetten. Jag ville ju försöka mitt bästa där. Jag fick löpa andra etappen i Finland 1. Jag löpte ganska mycket ensamt, men så bommade jag. Det blev inte en så stor bom, men Norge fick fast mig och efter det löpte vi egentligen tillsammans till mål. På sista sträckan var Sverige en sekund bättre än vi var, och till slut blev vi nummer 4.
Så sammanfattat med ett ord, JWOC var en katastrof. Efter JWOC ville jag bara glömma orienteringen. Men mer änn det, ville jag få knäet i skick. Så här 5 veckor efter JWOC skulle jag väldigt gärna skriva att knäet är bra och att jag kan springa och träna som vanligt, men jag kan inte det. Jag har inte löpt en enda gång efter JWOC. Det går bättre med knäet, det gör det verkligen. Jag kan rullskida, cykla, träna med crosstrainer, simma, vattenlöpa och allt annat. Men inte löpa. Jag hoppas att jag snart får börja med löpningen också, men jag vet inte om jag får. Kanske blir det nästa vecka, kanske nästa säsong. Jag skulle så gärna löpa NM nu på hösten, men vet inte heller om jag kan det. Det viktigaste är ju att jag får knäet ordentlig bra nu. Men om jag inte löper denna säsong, så blir det ju många tävlingar då jag blir senior nästa säsong.
Efter sista uttagningstävlingen kände jag smärta i knäet. Så mycket smärta att jag blev tvungen att stå över nerjogging (och det gör jag aldrig). Jag trodde att jag hade bara skadat mig lite under loppet och att det skulle bli bra om några dagar, men nej. Jag löpte ju Jukola, men fick mycket smärta efter loppet. Så löpte jag inte på en stund. Jag hade tänkt löpa granskningstävlingar till senior-VM, bara för skojs skull, men på tävlingsmorgonen tog jag beslutet att inte löpa. Det var ett mycket svårt beslut för mig (inte för att tävlingen var viktig, men för att jag visste att JWOC börjar närma sig), men jag ville absolut inte riskera JWOC.
Så besökte jag läkaren många gånger och olika undersökelser blev gjort. Som tur, var det inga tecken till meniskskada eller leddbandsskada, som betydde att jag skulle få löpa JWOC. Men jag hade ont, och kanske ännu mer betydelsefullt med tanke på de otroligt dåliga resultat på JWOC, var jag osäker på knäet. Eller kanske inte på knäet egentligen, jag hadde ju otroligt duktiga läkare runt mig, som hade sagt att jag kan löpa utan att jag skadar knäet mer. Men jag var osäker på löpsformen. Jag hade ju tränat bra, och var i mitt livs bästa form, men jag hade inte kunnat springa. Men jag ville tro att det skulle gå fint.
Så kom JWOC. Först hade vi sprint där jag sprang dåligt tekniskt. Löpning var relativt ok, men då det tekniskt går som då, blir det ju ingen bra resultat. Dagen efter hade vi långdistans, den distansen som jag hade väntat på så länge och den dagen som skulle bli min dag. Men som blev bara en storstor besvikelse. Jag löpte inte helt dåligt tekniskt, men redan på väg till 3. kontroll märkte jag att mina ben hade blivit väldigt sjuka efter sprinten. Jag hade ju inte fått löpa nästan något, och då det första löppasset på länge blir 15min max på hårt underlag, är det kanske inte så överraskande att låren blir sjuka. Hur som helst, det var alltså en stor besvikelse, jag var 4min bakom vinnaren. Jag var kanske inte så besviken på det tekniska, för mig var det väl godkänt. Men att det som brukar vara min styrka, löpningen, blev till att jag nästan bara gick hela tiden (och det här är ingen överdrift) då det var så ont i låren. Men så blev det. Jag har väl aldrig gråtit så mycket som efter den långdistansen, som tur hade vi en vilodag före medeldistans. Men där löpte jag så dåligt att jag kom inte till finalen och stod över B-final för att få både knäet och låren vila före stafetten. Jag ville ju försöka mitt bästa där. Jag fick löpa andra etappen i Finland 1. Jag löpte ganska mycket ensamt, men så bommade jag. Det blev inte en så stor bom, men Norge fick fast mig och efter det löpte vi egentligen tillsammans till mål. På sista sträckan var Sverige en sekund bättre än vi var, och till slut blev vi nummer 4.
Så sammanfattat med ett ord, JWOC var en katastrof. Efter JWOC ville jag bara glömma orienteringen. Men mer änn det, ville jag få knäet i skick. Så här 5 veckor efter JWOC skulle jag väldigt gärna skriva att knäet är bra och att jag kan springa och träna som vanligt, men jag kan inte det. Jag har inte löpt en enda gång efter JWOC. Det går bättre med knäet, det gör det verkligen. Jag kan rullskida, cykla, träna med crosstrainer, simma, vattenlöpa och allt annat. Men inte löpa. Jag hoppas att jag snart får börja med löpningen också, men jag vet inte om jag får. Kanske blir det nästa vecka, kanske nästa säsong. Jag skulle så gärna löpa NM nu på hösten, men vet inte heller om jag kan det. Det viktigaste är ju att jag får knäet ordentlig bra nu. Men om jag inte löper denna säsong, så blir det ju många tävlingar då jag blir senior nästa säsong.
Kommentit
Lähetä kommentti