Paljon on ehtinyt tapahtua sen jälkeen, kun viimeksi kirjoitin. Viime viikon alun olin Kokkolassa, mistä keskiviikkona menimme Ilmajoelle. Juoksin radalla 3000m. Kisa meni ihan ok, paransin ennätystäni, mutta ainahan voi juosta paremmin. Mutta hauskaa oli! Perjantaina suuntasimme kohti Tamperetta ja vuoden Tampere Suunnistusta, jotka kisailtiin ensi vuoden JWOC
mallimaastoissa.
Perjantaina siis juostiin sprintti Pispalassa. Maasto oli melko "tavallinen sprinttimaasto", tosin korkeuseroa oli totuttua enemmän. (Yhdellä rastivälillä 50m nousua) Oma suoritukseni oli hallittu, juurikaan en virheitä tehnyt, mutta pari kertaa juoduin pysähtymään ja miettimään. Juoksu kulki ihan hyvin, mutta kyllähän ne yhdet rappuset olivat raskaat! Mutta niin ne varmasti olivat kaikille.
Sunnuntaina juostiin sitten keskimatka. Oma suoritukseni oli heikko. Parhaiten suoritustani kuvaa sana kiire. Perjantain ja lauantain suorituksissa ollut rauhallisuus loisti poissaolollaan, ainakin alkuradasta. Virheitä tein aivan liikaa, yhteensä noin 5 minuuttia. Juoksu sen sijaan kulki hyvin vielä kahden kovan juoksun jälkeen. Hyvä kuitenkin huomata, missä raja kulkee. Vaihde pois juoksusta, niin rastit löytyvät. Saman olen todennut aiemminkin, mutta sen toteuttaminen on vain yllättävän vaikeaa..
Kokonaisuudessaan kuitenkin ihan onnistunut reissu. Kaksi onnistunutta, ja yksi epäonnistunut juoksu. Nyt otan vähän taukoa kisoista ja keskityn harjoitteluun. Viikonloppuna olisi tarkoitus lähteä Espooseen tutustumaan SM-pitkän mallimaastoihin. Koetan ottaa kaiken hyödyn irti leiristä. Satusta sen verran, että hänellä ovat reenit sujuneet oikein hyvin. Varokaa vain, kohta Satu tulee takaisin, vahvempana kuin koskaan.
//Mycket har hänt efter att jag senast skrivit. Början av förra veckan tillbringade jag i Karleby, och i onsdags for vi med pappa till Ilmajoki där jag deltog i en friidrottstävling. 3000m. Loppet gick bättre än förra gången, jag vågade börja tillräckligt sakta. Men inte perfekt. Jag löpte ett nytt rekord, vilket vad roligt förstås, men det finns alltid något att förbättra. Roligt var det i alla fall! I torsdags hade jag då en lättare dag, för i fredags styrde vi kosan mot Tammerfors och Tampere Suunnistus. Sprinten tävlades bredvid JWOC 2017 (junior VM) sprintterräng. Långdistansen och medeldistansen tävlades i Murikka, vilket är Centrum för JWOC 2017.
Ja, i fredags på morgonen startade vi. På kvällen löpte jag en sprinttävling mitt i Tammerfors, i Pispala. Terrängen var vanlig sprintterräng, om man inte tänker på de stora höjdskillnader som vi hade. (På ett avstånd hade vi 50m stigning) Min tävling gick faktiskt ganska bra, jag gjorde inga stora misstag. Ett par gånger var jag tvungen att stanna och tänka lite, men tydligen lönade det sig. Också löpningen kändes ganska bra, men de där trapporna i slutet av banan var nog tuffa. Men det var det säkert för alla.
I lördags var det då dags för långdistans. Jag var damernas huvudklass, så banan var 8km. Jag började lugnt, och kunde koncentrera mig i orienteringen ganska bra hela banan. Jag gjorde två 1 min misstag, och stannade några gånger, men i sin helhet kan jag nog vara nöjd. Jag tog det lugnt hela tiden, och det kändes lätt. Efter tävlingen var det skönt att simma lite, vädret var ju ganska varmt (+27 eller så) , vilket gjorde tävlingen ännu tuffare.
Igår då tävlades i samma terräng, men i medeldistans. Jag lyckades inte. Mest berättar ordet bråttom om mitt lopp. Jag hade inte det samma lugnet i loppet som i fredags och i lördags. Och jag försökte löpa lite hårdare. Och det lönade inte sig. Men nu vet jag var gränsen går. Resultatet blir mycket bättre om man vågar löpa så att orienteringen hänger med. Det har jag konstaterats så många gånger, men varför är det så svårt att göra så i skogen? Ja, man borde våga sakta farten menmen..
I sin helhet var det en lyckad resa. Jag gjorde två faktiskt ganska bra lopp, men ett dåligt. Nu ska jag ta lite paus från tävlingarna och satsa på träningen istället. På veckoslut ska jag lite söderut, till Esbo där vi har ett FSO-läger, i FM-långdistansens typterräng. Jag försöket dra nytta av det så bra som möjligt. Satu har varit mest i Karleby, där hon har kunnat träna riktigt bra. Akta bara, snart kommer hon tillbaka, tuffare än någonsin,
mallimaastoissa.
Perjantaina siis juostiin sprintti Pispalassa. Maasto oli melko "tavallinen sprinttimaasto", tosin korkeuseroa oli totuttua enemmän. (Yhdellä rastivälillä 50m nousua) Oma suoritukseni oli hallittu, juurikaan en virheitä tehnyt, mutta pari kertaa juoduin pysähtymään ja miettimään. Juoksu kulki ihan hyvin, mutta kyllähän ne yhdet rappuset olivat raskaat! Mutta niin ne varmasti olivat kaikille.
Lauantaina kisakeskuksena toimi Murikanranta, ensi vuoden JWOC:in keskuspaikka. Ohjelmassa oli pitkä matka. Suunnistukseni oli rauhallinen, en hätäillyt. Kaksi noin minuutin virhettä tein, ja muutaman kerran jouduin pysähtymään/hidastamaan, mutta muuten suoritus oli onnistunut. Kisa oli pidempi kuin yleensä, koska olin naisten sarjassa. Myös lämmin keli (noin 27 astetta) teki kisasta raskaamman. Kisan jälkeen oli vielä kiva käydä vähän viilentymässä viereisessä järvessä.
Sunnuntaina juostiin sitten keskimatka. Oma suoritukseni oli heikko. Parhaiten suoritustani kuvaa sana kiire. Perjantain ja lauantain suorituksissa ollut rauhallisuus loisti poissaolollaan, ainakin alkuradasta. Virheitä tein aivan liikaa, yhteensä noin 5 minuuttia. Juoksu sen sijaan kulki hyvin vielä kahden kovan juoksun jälkeen. Hyvä kuitenkin huomata, missä raja kulkee. Vaihde pois juoksusta, niin rastit löytyvät. Saman olen todennut aiemminkin, mutta sen toteuttaminen on vain yllättävän vaikeaa..
Kokonaisuudessaan kuitenkin ihan onnistunut reissu. Kaksi onnistunutta, ja yksi epäonnistunut juoksu. Nyt otan vähän taukoa kisoista ja keskityn harjoitteluun. Viikonloppuna olisi tarkoitus lähteä Espooseen tutustumaan SM-pitkän mallimaastoihin. Koetan ottaa kaiken hyödyn irti leiristä. Satusta sen verran, että hänellä ovat reenit sujuneet oikein hyvin. Varokaa vain, kohta Satu tulee takaisin, vahvempana kuin koskaan.
//Mycket har hänt efter att jag senast skrivit. Början av förra veckan tillbringade jag i Karleby, och i onsdags for vi med pappa till Ilmajoki där jag deltog i en friidrottstävling. 3000m. Loppet gick bättre än förra gången, jag vågade börja tillräckligt sakta. Men inte perfekt. Jag löpte ett nytt rekord, vilket vad roligt förstås, men det finns alltid något att förbättra. Roligt var det i alla fall! I torsdags hade jag då en lättare dag, för i fredags styrde vi kosan mot Tammerfors och Tampere Suunnistus. Sprinten tävlades bredvid JWOC 2017 (junior VM) sprintterräng. Långdistansen och medeldistansen tävlades i Murikka, vilket är Centrum för JWOC 2017.
Ja, i fredags på morgonen startade vi. På kvällen löpte jag en sprinttävling mitt i Tammerfors, i Pispala. Terrängen var vanlig sprintterräng, om man inte tänker på de stora höjdskillnader som vi hade. (På ett avstånd hade vi 50m stigning) Min tävling gick faktiskt ganska bra, jag gjorde inga stora misstag. Ett par gånger var jag tvungen att stanna och tänka lite, men tydligen lönade det sig. Också löpningen kändes ganska bra, men de där trapporna i slutet av banan var nog tuffa. Men det var det säkert för alla.
I lördags var det då dags för långdistans. Jag var damernas huvudklass, så banan var 8km. Jag började lugnt, och kunde koncentrera mig i orienteringen ganska bra hela banan. Jag gjorde två 1 min misstag, och stannade några gånger, men i sin helhet kan jag nog vara nöjd. Jag tog det lugnt hela tiden, och det kändes lätt. Efter tävlingen var det skönt att simma lite, vädret var ju ganska varmt (+27 eller så) , vilket gjorde tävlingen ännu tuffare.
Igår då tävlades i samma terräng, men i medeldistans. Jag lyckades inte. Mest berättar ordet bråttom om mitt lopp. Jag hade inte det samma lugnet i loppet som i fredags och i lördags. Och jag försökte löpa lite hårdare. Och det lönade inte sig. Men nu vet jag var gränsen går. Resultatet blir mycket bättre om man vågar löpa så att orienteringen hänger med. Det har jag konstaterats så många gånger, men varför är det så svårt att göra så i skogen? Ja, man borde våga sakta farten menmen..
I sin helhet var det en lyckad resa. Jag gjorde två faktiskt ganska bra lopp, men ett dåligt. Nu ska jag ta lite paus från tävlingarna och satsa på träningen istället. På veckoslut ska jag lite söderut, till Esbo där vi har ett FSO-läger, i FM-långdistansens typterräng. Jag försöket dra nytta av det så bra som möjligt. Satu har varit mest i Karleby, där hon har kunnat träna riktigt bra. Akta bara, snart kommer hon tillbaka, tuffare än någonsin,
Kommentit
Lähetä kommentti