FM-ultralång // SM-erikoispitkä

I lördags avgjordes alltså den sista FM-tävlingen för 2017. Tävlingen arrangerades i Loimaa, så vi var tvungna att åka dit redan kvällen före. Vi åkte iväg efter skolan, vilket då betydde att vi var framme först någon gång efter åtta. Efter att ha suttit typ fyra timmar i bilen, for vi med Satu på en kort länk och ganska snabbt efter det var det redan sovdags.

Lördagen började jag som vanligt med en kort morgonlänk. Benen kändes helt bra, och också vädret var okej. Efter att ha ätit frukosten började det dock regna, och det fortsatte heeeela dagen. Så vädret i den sista tävlingen för året var kallt och blött, roligt! Vi bodde faktiskt ganska nära tävlingsplatsen, så bilresan på morgonen tog inte alltför länge. Men för att vi hade samstart redan kl 10, hade vi inte så mycket död tid före tävlingen. Framme på tävlingscentralen hann vi göra allt vi skulle. Satu köpte en ny kompass, vi hämtade GPS (I D18 hade alltså 15 flickor GPS, vilket var ju jätteroligt!), värmde upp och allt det vi brukar göra före tävlingar. Uppvärmningen var dock kanske inte den grundligaste, både på grund av vädret och distansen som vi hade framför oss.

Klockan 10 startade alltså alla orienterare i junior- och huvudklasserna. Det var ganska mycket rusning där i början, men rätt så snabbt fick man börja springa i lämpliga grupper. Till ettan hade vi ett längre avstånd, och mitt vägval for i princip hela tiden längs vägar. På vägsträckan sprang jag och Inka tydligen snabbare än de andra i vår klass och fick nästan en minuts ledning där. Till tvåan sprang vi tillsammans med Inka, de andra visste vi ingenting om. Från tvåan till trean hade vi ett mycket långt avstånd, över 20 minuter. Med Inka sprang vi rätt så rakt, terrängen var väldigt lättlöpt för det mesta. Lite före trean började Inka lämna lite efter, och därifrån ända till mål sprang jag då helt ensam. Från trean började gafflingen. Det visade sig att Inka hade samma gaffling som jag, men vi sprang nog helt ensamma hela tiden. Jag orienterade helt okej på gafflingen, lite osäker var jag på flera ställen, men jag faktiskt vågade sakta ner då (!!). Efter gafflingen hade vi bara några kortare avstånd kvar. Jag bommade tian smått, men fick snabbt fast mig och kunde fortsätta till elvan. Till elvan gjorde jag ett vägval längs en väg, men i mitten av sträckan ångrade jag mig och bestämde fara rakt istället. Det var dumt. Det var nog lätt att springa i skogen, men jag for lite snett och gjorde då ett misstag på lite över en minut. Där fick jag lite panik, för elvan var den sista riktiga kontrollen, därifrån var det bara att springa på fullt. Mina misstag i slutet kostade inte så mycket och jag kom till mål som första flicka i vår klass, och vann alltså FM-guld. Roligt att placeringen var så bra förstås, men mest nöjd är jag nog över att jag kunde fokusera på det jag gjorde (för det mesta) och inte brydde mig om vad de andra gjorde! Denna gång var det dock inte frågan om en ultralång distans enligt mig då hela banan tog bara drygt en timme och femton minuter. Satu var ju också med, men hennes lopp gick tyvärr inte som planerat. Hon hade varit, och var ännu då, lite sjuk, vilket ledde till att löpningen kändes tungt.
 En glad min från FM-ultralång 2014 då jag tog min första FM-medalj, nämligen ett brons // Iloinen ilme SM-erikoispitkältä 2014, jolloin otin ensimmäisen SM-mitalini, pronssin
En bild från vårens medel-FM då vädret var något annorlunda // Kuva kevään SM-keskimatkalta, hieman erilainen keli kuin erikoispitkällä (Kuva: Maritta Nurmi)

Inget speciellt har hänt efter lördagen, förutom att vi fick höstlov igår. Idag har vi rullskidat och sprungit GU. Höstlovet kommer inte att bjuda på något extremt annorlunda, träning och vila i princip. Veckan efter höstlovet far Satu till Vuokatti, där hon ska träna några dagar med andra i skidorienteringslandslaget.
Kuva: Maritta Nurmi

// Viime lauantaina ratkottiin siis vuoden 2017 viimeiset suomenmestaruudet, SM-erikoispitkällä Loimaalla. Lähdimme kohti Loimaata perjantaina koulun jälkeen, joten perillä olimme vasta kahdeksan aikoihin illalla. Perille päästyämme kävimme Satun kanssa lyhyellä verkkalenkillä, ja pian sen jälkeen olikin jo aika mennä nukkumaan.

Lauantai alkoi, kuten totuttua, kevyellä aamuverryttelyllä. Jalat tuntuivat ihan hyviltä, ja kelikin oli aivan kelvollinen. Aamupalan jälkeen sade kuitenkin alkoi eikä loppunut koko päivänä. Vuoden viimeinen kisa juostiin siis kylmissä ja märissä olosuhteissa, kivaa! Yövyimme varsin lähellä kilpailukeskusta, joten aamun automatka oli onneksi melko lyhyt. Mutta koska yhteislähtö oli klo 10, ei meillä aivan liikaa odottelua ollut ennen starttia. Kisapaikalle päästyämme teimme tavalliset valmistelut. Lisäksi Satu osti uuden kompassin, ja me haimme GPS-laitteet. D18-sarjassa 15 tytöllä oli GPS, mikä oli positiivinen yllätys! Kellon lähestyessä kymmentä tein tietysti myös verryttelyt, tällä kertaa ehkä hieman lyhyemmät kuin yleensä. Syynä maltilliseen verryttelyyni lienee edessämme ollut matka ja ikävä keli.

Kello 10 starttasivat siis kaikki juniorit ja pääsarjojen juoksijat. Alussa ruuhka oli melkoinen, mutta varsin nopeasti vauhtierot muodostivat porukoita. Meillä oli ykköselle pidempi väli, ja reitinvalintani välille kiersi käytännössä koko matkan teitä ja polkuja pitkin. Inkan kanssa juoksimme ilmeisesti hieman muita lujempaa juuri tuolla tieosuudella ja saimme jo minuutin keulan siinä. Kakkoselle juoksimme yhdessä Inkan kanssa, muista emme tienneet mitään. Kolmosväli oli todella pitkä, yli 20 minuuttia. Juoksimme Inkan kanssa varsin suoraan, maasto oli pääosin erittäin helppokulkuista. Vähän ennen kolmosta Inka alkoi vähän jäämään, ja loppuradan juoksin sitten yksin. Maalissa selvisi, että meillä oli Inkan kanssa ollut sama hajonta, mutta juoksimme kyllä molemmat toisistamme tietämättä. Juoksin hajonnat ihan hyvin, mutta useammassa kohdassa olin aika epävarma. Epävarmuuden iskiessä uskalsin kuitenkin rauhoittaa ja lukea itseni kiinni (!!). Hajonnan jälkeen oli enää muutama lyhyt väli jäljellä. Pummasin vähän kymppiä, mutta maltoin rauhoittaa, sain nopeasti itseni kiinni ja pystyin jatkamaan matkaa seuraavalle rastille. Yhdennelletoista rastille päätin kiertää tietä pitkin, mutta kesken matkaa muutin suunnitelmaa ja lähdinkin suoraan. Se oli typerää. Metsä oli helppokulkuista, mutta en pysynyt ihan suunnassa ja tein reilun minuutin rastinottovirheen. Siinä vaiheessa iski pienimuotoinen paniikki, yhdestoista rasti oli nimittäin viimeinen suunnistusrasti. Siitä eteenpäin sai vain juosta. Pienehköt virheeni lopussa eivät maksaneet aivan hirveästi tällä kertaa. Tulin maaliin ensimmäisenä sarjassani ja voitin siis SM-kultaa. Tietysti hyvä sijoitus lämmittää mieltä, mutta paljon enemmän lämmittää suoritukseni. Uskalsin rauhoittaa (useimmiten) silloin, kun tiesin suunnistustehtävien olevan haastavia, enkä välittänyt muista metsässä juoksevista! Harmi vain, että tällä kertaa kyseessä ei oikeastaan ollut erikoispitkä, koko rata kesti vain reilun tunnin ja vartin. Satu oli myös mukana kisassa, mutta valitettavasti hänen kisansa ei sujunut ihan suunnitelmien mukaan. Hän oli ollut, ja oli vielä kisapäivänäkin, vähän flunssainen, joten juoksu ei kulkenut totutusti.

Mitään erikoista ei ole tapahtunut lauantain jälkeen, paitsi että meilläkin alkoi syysloma. Kävimme rullahiihtämässä ja juoksemassa PK:ta keskiviikkona. Syysloma jatkuu varsin mukavissa, urheilun ja lepäilyn, merkeissä. Syysloman jälkeisen viikon Satu leireilee nuorten hiihtosuunnistusmaajoukkueen kanssa Vuokatissa.

Kommentit