Suppakuuri

Viime aikoina olemme juosseet paljon suppamaastoissa. Reilu viikko sitten perjantaina matkustimme Varkauteen ja perillä suunnistimme lyhyen verkkalenkin. Seuraavana päivänä minä ja Satu juoksimme yhden keskimatkan kisan aivan upeassa maastossa Tervaruukinsalossa. Maasto oli täyttä supikkoa. Sekä minulla että Satulla oli hiukan turhan kiire suorituksen aikana. Ilokseni sain kuitenkin käydä juoksemassa uudestaan epäonnistuneet välit, mikä voi mielestäni antaa tosi paljon suorituksen parantamiseksi. Iskä juoksi sekä aamu- että iltapäivällä keskimatkan, koska hän ei juossut sunnuntaina.

Sunnuntaina (eli siis 20.5) juoksimme pitkän matkan katsastuksen Hollolassa. Supikkoa tuollakin, joskin hieman erilaista kuin Tervaruukinsalossa. Paikoitellen korkeuserot olivat merkittäviä, ja juuri tuo suppien syvyys oli minulle haasteellista. Menin turhan paljon ylös alas, en oikeastaan aina edes katsonut mahdollisia kiertoja. Lisäksi tein yhden isomman, yli 2,5minuutin virheen. Juoksin myös hyviä välejä, kuten kolmoselle. Kolmosväli oli pitkä ja tärkeää oli suunnassa kulku ja juoksu. Juoksu tuntui hyvältä koko kisan ajan, mutta suunnistus oli kyllä kaukana täydellisestä. Sijoitus sen sijaan oli hyvä, voitin. Älkää ymmärtäkö minua väärin, en ole superpettynyt. Sijoitus lämmittää tietysti mieltä, mutta suoritukseen jäi paljon parannettavaa. Satu juoksi pääosin varsin hallitusti, mutta pari isompaa virhettä pilasivat mahdollisuudet huippusijoituksiin. Sijoitus, yhdeksäs, on kuitenkin tuolla suorituksella lupauksia herättävä.

Kisan jälkeen oli kerrankin lyhyt ajomatka, koska jäimme pariksi päiväksi reenaamaan Lahden alueen supikoihin. Monta hyvää harjoitusta, ja uskallan väittää, että kehityimme supissa suunnistamisessa. Pohjanmaalla ei varsinaisesti pääse tekemään suurempaa tuttavuutta supikoiden kanssa, mutta ovathan suppamaastot hienoja! Vaikeita, mutta tosi siistejä.

Monta päivää emme ehtineet kotona olemaan ennen kuin perjantaina suuntasimme takaisin Etelä-Suomeen ja SM-keskimatkalle. Yövyimme samassa majoituksessa Lahdessa, kisat juostiin Kouvolassa. Lauantaina kello yhdeksän alkanut karsinta tarkoitti aikaista herätystä. Vähän ennen kymmentä me pääsimme karsintaradalle. Tavoitteenani oli tehdä hallittu ja rauhallinen suoritus, että saisin sopivasti itseluottamusta finaaliin. Ykköstä koukkasin vähän, ysille mennessä kadotin suunnan täysin, mutta muuten suunnistus pysyi aika hyvin kasassa. Juoksu ei tietenkään ollut mitään hurjastelua, enkä puristanut fyysisesti. Voitin karsinnan ja starttaisin siis viimeisenä finaaliin. Karsinnan jälkeen verryttelin, söin ja lepäsin. Lähtökynnys sulkeutui jo 12.40, joten kovin kauaa ei teltoilla ehtinyt lepäilemään. Lähtökynnyksellä makoilin ja saatoinpa jopa nukahtaa kymmeneksi minuutiksi. Starttini finaalissa oli 14.09, joten noin 13.25 aloitin alkuverryttelyn. Juoksin mallikartalla metsässä ja tietysti myös tiellä. Aamupäivä tuntui tietysti vähän kropassa, mutta niin tuntui varmasti muillakin. Olin rauhallinen ennen kisaa, ja tällä kertaa rauhallisuus pysyi mukana lähes koko suorituksen ajan. Aloitin tarkasti ja löysin ykkösen hyvin. Kakkoselle tein vähän turhaa mutkaa, mutta osuin rastille hyvin. Kakkoselta lähdin hätäisesti, mutta onnistuin korjaamaan tilanteen melko nopeasti. Koko kolmosvälin olin melko epävarma, eikä juoksu ollut vauhdikasta suunnistuksen sujumattomuuden takia. Löysin kuitenkin rastille melko hyvin, tai siis minä ja kiinni saamani sarjalaiseni löysimme. Neloselle ja vitoselle menin ihan hyvin. Suunnistus oli hallussa lähes koko ajan. Suunnistus ei ollut vauhdikasta rastien naulaamista, mutta uskalsin juosta hiljempaa kuin olisin fyysisesti pystynyt. Taidollisesti en siis pystynyt pitämään huippuvauhtia, mutta olen tyytyväinen, että uskalsin rauhoittaa vauhtia niin, että suunnistuskin pysyi mukana. Seiskalta lähdin aika huolimattomasti ja loppuradasta olin vähän turhankin varovainen, mutta onnistuin välttämään isommat virheet. Olen tyytyväinen (wow) suoritukseeni, mutta toki jäi myös paljon parannettavaa. Erityisen tyytyväinen olen siihen, että tiedostin, että täysillä juostessani en yksinkertaisesti osaa suunnistaa tarpeeksi hyvin, vielä. Juuri tämä rauhallisuus toikin minulle SM-kultaa! Satu ei valitettavasti saanut suunnistusta sujumaan ja teki monta isoa virhettä.

Efter tävlingen blev jag kallad till ett dopingtest, för första gången i mitt liv! // Kisan jälkeen minut kutsuttiin elämäni ensimmäiseen dopingtestiin!
Eilen, siis sunnuntaina, juostiin historian ensimmäinen SM-sprinttiviesti. Joukkueemme oli Etelä-Pohjanmaan joukkue H/D21-sarjassa, ja minä juoksin ensimmäisen osuuden. Tein ihan siistin suorituksen, en tehnyt isoja virheitä, mutta sujuvuutta ei ollut ja muutaman huonon reitinvalinnan tein. Juoksu ei ollut mitään kummoista, enkä oikein puristanut ihan lopussa, koska tiesin tulevani kärkiletkassa. Vaihdoin siis viidentenä, sekunnin kärjen perässä. Joukkueemme teki hallitun suorituksen, suurin haaste oli Satun hylkäysesitys. Ensin häneltä puuttui kaksi ja yhtäkkiä kokonaiset kuusi rastia. Järjestelmässä oli ilmeisesti jokin ongelma, mutta loppujen lopuksi mekin pääsimme tuloslistalle. Tästä säädöstä huolimatta kisa oli mielestäni hyvin järjestetty, erityiskiitokset ratamestareille. Radat olivat haastavat, mutta vauhdikkaat. Hajonnatkin oli selvästi mietitty läpi. Mainitsemisen arvoista on myös se, että iskän joukkue (Etelä-Pohjanmaa) voitti H/D55-sarjan :D






Joukkueemme sprinttiviestissä // Vårt lag i sprintstafett     (Kuva: Maritta Nurmi)


Nyt on lakkiaisiin enää alle viikko. Järjestelyt on jo toki aloitettu, mutta paljon on vielä tehtävää. Kaikki halukkaat ovat tervetulleita lauantaina klo 14 meille kotiin kahvikupille tai parille :)






//Under senaste tiden har vi sprungit en massa i suppaterräng. Det finns egentligen ingen bra översättning för "suppa", men i princip betyder suppa en backe som är riktad neråt. Strålande förklaring, men ja, det är det. För drygt en vecka sedan på fredag åkte vi till Varkaus och sprang en kortkort länk med karta. Följande morgon sprang jag och Satu en tävling i en superfin terräng, Tervaruukinsalo. Terrängen var alltså en riktig suppaterräng. Både jag och Satu hade lite för bråttom, men terrängen var något som gjorde besvikelsen mindre. Jag fick dessutom springa de dåliga avstånden på nytt efter tävlingen, vilket är enligt mig mycket lärorikt. Det är bara inte så ofta man har möjlighet till det. Pappa sprang två tävlingar i Tervaruukinsalo, både på förmiddag och på eftermiddag eftersom han inte skulle springa på söndag.

På söndag (alltså 20.5) sprang vi en långdistanstävling i Hollola. Terrängen var återigen en suppaterräng, dock något annorlunda än i Tervaruukinsalo. Höjdskillnader var på vissa ställen märkbara, för mig var det svårt just att uppfatta hur stora backar (eller suppor egentligen) det fanns. Jag for nog för mycket bara upp och ner utan att ens kolla om det skulle löna sig att runda lite. Dessutom gjorde jag ett stort misstag på 2,5 minuter. Jag hade nog bra avstånd också, speciellt till trean som var i princip bara att kolla kompass och springa. Löpningen kändes bra under hela loppet, men orienteringen var nog långt ifrån perfekt. Placeringen däremot var bra, jag vann. Förstå mig inte fel, jag är ine superbesviken på att jag vann, men loppet lämnade nog en del att förbättra. :) Satu sprang för det mesta helt okej, men vissa större misstag förstörde chanser till de högsta placeringarna. Men slutplaceringen, nionde, var nog hoppgivande.



Efter loppet var det för en gångs skull inte dags att sitta i bilen i timmar. Vi övernattade nämligen några nätter i Lahtis och tränade i suppaterräng. Vi gjorde många bra träningar och lärde oss att orientera i suppaterräng bättre och bättre, vågar jag påstå. I Österbotten blir man ju inte direkt van vid suppor, men jag gillar faktiskt en sådan terräng! Det är svårt, men superroligt!



Inte många dagar hann vi vara hemma innan det var dags att åka tillbaka till Södra Finland, denna gång till FM-medeldistans. Vi bodde på samma hus som förra veckoslut i Lahtis, men tävlingar arrangerades i Kouvola. Eftersom på medeldistans springer vi alltid både kval och final på samma dag, hade vi en tidig väckning. Lite före tio på morgonen var det dags att springa kval, igen i en fin suppaterräng. De flesta slapp till A-final i vår klass, så fokus var på orienteringen. Jag ville få orienteringen att funka så att jag skulle kunna springa final så att jag vet att jag kan. Och det lyckades jag, för det mesta. Till ettan gjorde jag ett litet misstag, och till näst sista kontrollen tappade jag riktningen totalt, men en stig stoppade mig där. Annars orienterade jag helt bra, jag sprang inte på fullt och gick de flesta uppförsbackarna. Jag vann kvalet och skulle alltså starta som sist i finalen. Efter loppet var det nerjoggning, mat och vila som gällde. Inte alltför länge efter maten var det dock dags att flytta sig till starttröskeln där alla skulle vara kl 12.40. På starttröskeln låg jag och kan hända att somnade också för typ 10 minuter. Min start var kl 14.09, så ungefär kl 13.25 började jag värma upp. Jag sprang en runda med uppvärmningskartan och sen också på vägen. Förmiddagen kändes förstås lite i kroppen, men det gjorde det säkert för alla. Jag var lugn före start och denna gång lyckades jag hålla lugnet under loppet. Jag började noggrant och hittade ettan bra. Till tvåan gjorde jag lite onödiga svängar, men hittade kontrollen bra. Jag for ut från tvåan slarvigt och hamnade lite fel där, men lyckades rätta kursen. Efter stigen var jag väldigt osäker ända till kontrollen, så farten var inte superhård. Jag tog fast en i min klass på tvåan och hade nog en del hjälp av henne på väg till trean. Fyran hittade jag helt okej, femman också. Orienteringen var under kontroll i princip hela tiden. Det betyder inte att jag sprang superhårt och bara plockade kontroller i maxfart, verkligen inte. Jag kunde inte springa på fullt, för då skulle jag inte ha klarat av att orientera. Men, jag vågade sakta ner då jag kände för det och lyckades undvika större misstag. Lite slarvig var jag med kompass då jag for från sjuan i slutet av banan var jag nog väldigt försiktig. Men slutrakan sprang jag nog på fullt! Jag är nöjd (wow) med loppet, speciellt med lugnet. Det var just lugnet som sedan gav mig FM-guld! Satu fick tyvärr ingen flyt på och gjorde en hel del missar.






Kuva: Maritta Nurmi


Igår, alltså på söndag, var det dags att springa FM-sprintstafett i Kervo. Det var första gången i historien, och formaten är kanske inte ännu helt färdig. Hur som helst, vi hade Österbottens lag i H/D21 där jag sprang första sträckan. Jag sprang helt okej, gjorde inga stora missar, men flytet saknades nog nästan helt. Löpningen kändes sådär, jag pressade kanske inte helt på fullt då jag på näst sista kontrollen visste att jag kommer tillsammans för täten. Jag växlade som femte, en sekund efter första. Vårt lag gjorde ett relativt kontollerat lopp. Den största utmaningen var dock att Satus lopp nästan blev diskat trots att hon hade stämplat alla sina kontroller. Först saknades två kontroller och plötsligt hela sex kontroller (av vilka alla var gafflingskontroller). Det var något slags fel i systemet, men till sist blev vi alltså godkända. Trots den hör episoden tycker jag att arrangörer, speciellt banläggarna, hade gjort ett mycket bra jobb! Banorna var utmanande, men ändå kunde man hålla farten i vissa delar. Gafflingar var också lyckade och jämna, enligt mig. Nämnvärt är att pappas lag, Österbotten, vann FM-guld i H/D55 :D





Pappas lag // Iskän joukkue (Kuva: Maritta Nurmi)


Nu är det under en vecka kvar till studentdimission, och förberedelser inför studentfest är fullt på gång. Välkommen allihopa som känner sig för det, kl 14 på lördag hemma hos oss :)

Kommentit