Hejhej, det var länge sedan sist. Det var nog meningen att jag skulle skriva något om JWOC 2018 innan vi åkte iväg mot Sverige och O-Ringen men så blev det ju inte. Men nu ska jag i alla fall skriva lite!
Egentligen ganska svårt att skriva om JWOC. Jag hade höga mål men nådde inte ens nära. Speciellt strax efter hade jag inget att skriva. Jag hade förstås många tankar, men kunde inte riktigt uttrycka mig i ord. Inte vet jag om jag kan det nu heller, men jag ska i alla fall försöka.
Jaja, vi åkte till Ungern några dagar innan tävlingar skulle börja. Jag var lite osäker på formen eftersom jag hade tappat min röst. Jag hade inte alls några andra symptom och därför, efter att ha prata med läkaren, fanns det ingen orsak att lämna hem. Dagarna före tävlingar tog vi det ganska lungt, lite orientering och löpning förstås men inte alls något mycket. Rösten blev bättre för varje dag som gick, men osäkerheten fanns kvar hur jag än försökte övertyga mig själv att formen har inte försvunnit någonstans.
Tävlingsveckan började med långdistansen, som var 10,4km. Kanske, då man tänker så här efteråt, var långdistansen (medvetet eller omedvetet) den distans jag hade allra högsta förväntningar. Jag var i bra form, jag hade orienterat bra i liknande terräng, det här skulle jag klara av. Då jag värmde upp, kände jag mig stark, men kanske nångonstans innerst inne var jag fortfarande osäker på formen pga min röst som inte ännu var helt normal. Jag började loppet lugnt och stabilt. Jag gjorde små missar nästan hela tiden, men inget avgörande. Till sjuan tappade jag riktningen men en stig räddade mig. Men till åttan fanns det ingen stig och då jag där tappade riktningen, blev misstaget väldigt stor. Därefter orienterade jag med bråttom och bommade lite och lite mer på de korta avstånden. Sen på ett långt avstånd tappade jag riktningen (igen) helt totalt och dit for igen många minuter. Resten av banan gick sådär, inte bra men sådär och sen kom mål. Och jag grät. Den tävling som jag väntat kanske allra mest på under hela året, blev ett flopp. Det kändes bara så tomt. Resultatmässigt var det kanske inte en så stor katastrof, men att jag ännu efter mitt största misstag låg som femma känns surt.
Följande dag i sprint misslyckades jag igen. Jag orienterade uselt och orkade inte springa. Trots känslan skulle farten ha räckt också denna dag, men orienteringen var ju helt värdelöst. Sedan hade vi en vilodag. Sedan medeldistanskval. Och återigen misslyckades jag. Redan till ettan. Jag kom nära kontrollen men fick panik och glömde typ allt jag någonsin har kunnat. Jag började bara snurra runtrunt i panik. Till sist hittade jag ettan och började på nytt. Men fick ingen nyt start utan fortsatte med misstag till nästan varje kontroll. Jag fick inte mitt huvud nollat vid ettan utan bara sprang utan att tänka på vart. Jag kom inte in i finalen. Var förstås superbesviken.
Då de andra sprang medeldistansfinal, vilade jag på hotellet. På kvällen fick jag veta att jag skulle få springa sista sträckan i FIN1. Sjukt roligt! Jag tycker så mycket om att springa man mot man och att få den chansen var såå fint! Mina kompisar i laget sprang stabilt, precis som man ska, de två första sträckorna och jag for ut i skogen någon minut efter täten, allt var möjligt alltså. Jag for mot ettan, och såg folk stå där. Jag glömde min egen orientering och började bara leta efter skärmen. Jag hittade nog en, men den var ju inte min. Efter några långa minuter hittade jag äntligen kontrollen och sprang iväg mot tvåan. Den hittade jag relativt bra och trean också. Sen sprang jag sådär, fick fast samma personer som redan till ettan. Hela tiden var jag ganska osäker och bara tänkte på den möjliga slutkampen. Ibland hittade jag kontrollen fint, ibland inte. Lite före varvning hände det något. Jag hade igen tagit fast folk och vi hade gafflingar och korta avstånd. Jag kan inte förstå vad som har hänt i mitt huvud. Jag har läst fel avstånd och helt kallt missat en kontroll Slutet av banan gick precis med samma bråttom som hela banan men först i mål fick jag veta att jag hade missat en kontroll. Jag grät och var så otroligt besviken. Det räckte inte att jag sprang superdåligt, men att jag också, och hela laget, det är det som är värst, blev diskad. Att jag för första gången i mitt liv blev diskad, var verkligen inte det slut jag ville ha i JWOC.
Jag kan inte ens beskriva hur besviken jag är på mig själv angående JWOC 2018. Årets största mål och dröm blev ett totalt flopp. Från första start till sista målgång. Varför är det så svårt?? Jag borde veta att farten räcker och att jag kan orientera, jag har ju lyckats orientera riktigt bra också i år. En orsak att hela veckan gick som den gick var säkert långdistansen. Efter ett misslyckande kunde jag inte ändra riktningen och hela veckan försökte jag för mycket. Det som har varit ett problem rätt länge. Men nu efter någon vecka måste också jag komma över besvikelsen. Det betyder inte att jag på något sätt skulle acceptera att jag är så dålig. Tvärtom, jag vet att jag har kapacitet till så mycket bättre. Men i JWOC var jag dålig. Man ska vara bra både fysiskt, orienteringsmässigt och mentalt. Jag var inte bra mentalt i JWOC.
Om man nu måste avsluta positivt så konstaterar jag att JWOC är ju trots allt bara ett delmål på väg mot mina allra största mål och drömmar. Jag vill ju vara bra i huvudklassen och dit är det ännu en lång väg kvar. En stund kändes det som om jag aldrig skulle kunna komma över besvikelsen, men jag är en sådan människa som visar sin besvikelse väldigt hårt. Trots att jag nu skrivit enbart hur besviken jag är på mig själv, så ska ni veta att jag har ändå njutit varenda sekund! Så fint ju att representera Finland, springa i fin terräng och lära sig så mycket. Och de människor som stöder en då man bara misslyckas är verkligen guldvärda. Det kommer nya chanser och då ska jag vara bättre!
Det var meningen att jag skulle i samma inlägg skriva också om O-Ringen, men texten blev så lång redan utan det, så om O-Ringen får ni läsa i en skild text som kommer ut riktigt snart! :)
Egentligen ganska svårt att skriva om JWOC. Jag hade höga mål men nådde inte ens nära. Speciellt strax efter hade jag inget att skriva. Jag hade förstås många tankar, men kunde inte riktigt uttrycka mig i ord. Inte vet jag om jag kan det nu heller, men jag ska i alla fall försöka.
Jaja, vi åkte till Ungern några dagar innan tävlingar skulle börja. Jag var lite osäker på formen eftersom jag hade tappat min röst. Jag hade inte alls några andra symptom och därför, efter att ha prata med läkaren, fanns det ingen orsak att lämna hem. Dagarna före tävlingar tog vi det ganska lungt, lite orientering och löpning förstås men inte alls något mycket. Rösten blev bättre för varje dag som gick, men osäkerheten fanns kvar hur jag än försökte övertyga mig själv att formen har inte försvunnit någonstans.
Tävlingsveckan började med långdistansen, som var 10,4km. Kanske, då man tänker så här efteråt, var långdistansen (medvetet eller omedvetet) den distans jag hade allra högsta förväntningar. Jag var i bra form, jag hade orienterat bra i liknande terräng, det här skulle jag klara av. Då jag värmde upp, kände jag mig stark, men kanske nångonstans innerst inne var jag fortfarande osäker på formen pga min röst som inte ännu var helt normal. Jag började loppet lugnt och stabilt. Jag gjorde små missar nästan hela tiden, men inget avgörande. Till sjuan tappade jag riktningen men en stig räddade mig. Men till åttan fanns det ingen stig och då jag där tappade riktningen, blev misstaget väldigt stor. Därefter orienterade jag med bråttom och bommade lite och lite mer på de korta avstånden. Sen på ett långt avstånd tappade jag riktningen (igen) helt totalt och dit for igen många minuter. Resten av banan gick sådär, inte bra men sådär och sen kom mål. Och jag grät. Den tävling som jag väntat kanske allra mest på under hela året, blev ett flopp. Det kändes bara så tomt. Resultatmässigt var det kanske inte en så stor katastrof, men att jag ännu efter mitt största misstag låg som femma känns surt.
 |
| En bit från långdistans då jag tappade helt bort mig på väg till 8:an (gpsseuranta.net) |
Följande dag i sprint misslyckades jag igen. Jag orienterade uselt och orkade inte springa. Trots känslan skulle farten ha räckt också denna dag, men orienteringen var ju helt värdelöst. Sedan hade vi en vilodag. Sedan medeldistanskval. Och återigen misslyckades jag. Redan till ettan. Jag kom nära kontrollen men fick panik och glömde typ allt jag någonsin har kunnat. Jag började bara snurra runtrunt i panik. Till sist hittade jag ettan och började på nytt. Men fick ingen nyt start utan fortsatte med misstag till nästan varje kontroll. Jag fick inte mitt huvud nollat vid ettan utan bara sprang utan att tänka på vart. Jag kom inte in i finalen. Var förstås superbesviken.
Då de andra sprang medeldistansfinal, vilade jag på hotellet. På kvällen fick jag veta att jag skulle få springa sista sträckan i FIN1. Sjukt roligt! Jag tycker så mycket om att springa man mot man och att få den chansen var såå fint! Mina kompisar i laget sprang stabilt, precis som man ska, de två första sträckorna och jag for ut i skogen någon minut efter täten, allt var möjligt alltså. Jag for mot ettan, och såg folk stå där. Jag glömde min egen orientering och började bara leta efter skärmen. Jag hittade nog en, men den var ju inte min. Efter några långa minuter hittade jag äntligen kontrollen och sprang iväg mot tvåan. Den hittade jag relativt bra och trean också. Sen sprang jag sådär, fick fast samma personer som redan till ettan. Hela tiden var jag ganska osäker och bara tänkte på den möjliga slutkampen. Ibland hittade jag kontrollen fint, ibland inte. Lite före varvning hände det något. Jag hade igen tagit fast folk och vi hade gafflingar och korta avstånd. Jag kan inte förstå vad som har hänt i mitt huvud. Jag har läst fel avstånd och helt kallt missat en kontroll Slutet av banan gick precis med samma bråttom som hela banan men först i mål fick jag veta att jag hade missat en kontroll. Jag grät och var så otroligt besviken. Det räckte inte att jag sprang superdåligt, men att jag också, och hela laget, det är det som är värst, blev diskad. Att jag för första gången i mitt liv blev diskad, var verkligen inte det slut jag ville ha i JWOC.
Jag kan inte ens beskriva hur besviken jag är på mig själv angående JWOC 2018. Årets största mål och dröm blev ett totalt flopp. Från första start till sista målgång. Varför är det så svårt?? Jag borde veta att farten räcker och att jag kan orientera, jag har ju lyckats orientera riktigt bra också i år. En orsak att hela veckan gick som den gick var säkert långdistansen. Efter ett misslyckande kunde jag inte ändra riktningen och hela veckan försökte jag för mycket. Det som har varit ett problem rätt länge. Men nu efter någon vecka måste också jag komma över besvikelsen. Det betyder inte att jag på något sätt skulle acceptera att jag är så dålig. Tvärtom, jag vet att jag har kapacitet till så mycket bättre. Men i JWOC var jag dålig. Man ska vara bra både fysiskt, orienteringsmässigt och mentalt. Jag var inte bra mentalt i JWOC.
Om man nu måste avsluta positivt så konstaterar jag att JWOC är ju trots allt bara ett delmål på väg mot mina allra största mål och drömmar. Jag vill ju vara bra i huvudklassen och dit är det ännu en lång väg kvar. En stund kändes det som om jag aldrig skulle kunna komma över besvikelsen, men jag är en sådan människa som visar sin besvikelse väldigt hårt. Trots att jag nu skrivit enbart hur besviken jag är på mig själv, så ska ni veta att jag har ändå njutit varenda sekund! Så fint ju att representera Finland, springa i fin terräng och lära sig så mycket. Och de människor som stöder en då man bara misslyckas är verkligen guldvärda. Det kommer nya chanser och då ska jag vara bättre!
Det var meningen att jag skulle i samma inlägg skriva också om O-Ringen, men texten blev så lång redan utan det, så om O-Ringen får ni läsa i en skild text som kommer ut riktigt snart! :)
Kommentit
Lähetä kommentti