O-Ringen

Nu kan jag för en gångs skull säga att det inte var länge sedan sist. Denna vecka, och lite slutet av förra veckan också, spenderade vi (alltså Satu, jag, pappa och Aapo) i Örnsköldsvik för att springa mitt livs första O-Ringen där. Det var för typ fyra år sedan då vi hade ett läger i Övik och då bestämde vi att senast då O-Ringen arrangeras i Övik, ska vi vara med. Ja, sagt och gjort. Redan då för fyra år sedan föräskalde jag mig i Höga Kusten- terrängen. De fina backarna är ju inte precis något vi har här på andra sidan havet...







Vi for över till Umeå i fredags och sent på kvällen var vi framme i Örnsköldsvik. Vi bodde på en ö, Dekarsön, med flera andra orienterade. Stället var alltså liksom en campingplats med stugor. Dessutom var frukost och middag färdigt lagade i inkvarteringen. Jag trivdes jättebra i Dekarsön, det var lugnt och skönt.

På lördag tog vi det lugnt och gjorde ett kort besök till Skuleskogen nationalpark. Jag och Satu har varit där en gång tidigare, då för fyra år sedan. Det var fint, precis som förra gång då vi var där. Vädret var också utmärkt, såsom det var nästan hela veckan.



Första tävlingsdagen var en långdistans i Domsjö. Terrängen var kuperad och banan bjöd på utmanande orientering. Jag orienterade rätt hackigt, vissa avstånd bra men andra dåligt. Speciella utmaningar hade jag med kompassen, eller egentligen att jag inte använde den tillräckligt. Mot slutet gjorde jag en massa 30-60s misstag, vilket såklart irriterar. Till näst sista kontrollen sprang jag till exempel ända ner till åkern och var tvungen att stiga tillbaka till sluttningen där kontrollen fanns. Löpningen kändes lätt, vilket är ju positivt. Efter flera timmar fick jag veta att jag faktiskt hade varit snabbast av alla löpare i vår klass och vann alltså första etappen. En storstor överraskning med ett sådant lopp. Satu fick inte orienteringen att fungera och gjorde en massa misstag, vilket resulterade ju i en dålig placering.

På den andra dagen sprang vi igen i Domsjö, men denna gång en medeldistans. Banan var svår. Verkligen. Jag lyckades inte med att ändra tempo beroende på om det var supertekniskt eller lite mer löpbetonat. Totalt gjorde jag nästan 10 minuter misstag, vilket är ju sjukt mycket. Men som sagt, var det svårt, för andra också, och därför förstörde jag inte mina chanser i totaltävlingen. Satu hade ännu större problem med orienteringen än dagen före och resultatet blev alltså inte sådant hon hoppats på.

På tisdag sprang elitklasserna en sprint i Örnsköldsviks centrum. En mycket bra sprint enligt mig! Utmanande vägval men också möjlighet att springa fort om man har koll på orienteringen. Tyvärr hae jag inte koll på orienteringen. Vi hade ett längre avstånd till fyran och där tappade jag bort mig helt. Jag hann göra en plan före trean, men sen i mitten av avståndet läste lite för mycket i förväg och svänge alltför tidigt. Där stod jag sedan en lång stund innan jag fick fast mig. Därefter gjorde jag ännu dåliga vägval, speciellt en sträcka var dålig med förlust på 20 sekunder. Slutet av banan gick lite sådär, det var långt ifrån flytande. Men det viktigaste på en sprint under en orienteringsvecka är väl att inte förlora alltför mycket för att inte tala om att bli diskad. Satu hade tunga ben och gjorde ett stort misstag.




Efter en fri dag från tävlingarna for vi tillbaka till skogen, denna gång till Backsjö. Terrängen var nog en av de allra finaste jag har sprungit i. Fina backar och för det mesta en god löpbarhet. De två första kontroller var riktigt svåra, men jag lyckades ta det lugnt och hitta de relativt bra. Sen till trean tappade jag en del på vägvalet och den osäkra orienteringen i slutet av avståndet. Fyran hittade jag okej, femman nästan okej. Jag kom nära kontrollen men några meter från kontrollen visste jag inte riktigt vart jag borde fara och for åt vänster istället för åt höger dit jag borde ha farit. Sjätte avståndet gick bra ända till nära kontrollen. Där var jag tvungen att stanna och kolla en stund innan jag hittade skärmen. Till sjuan var det ett längre avstånd som jag orienterade dåligt. Jag planerade något men följde inte planen, det var rätt hackigt hela avståndet. Dessutom bommade jag flera minuter nära kontrollen då jag inte lyckades lugna ner mig. Åttan hittade jag okej, nian inte. Nionde kontroll var en svår sluttningskontroll och att jag inte bommade mer en några minuter var nog ren tur. Jag hade ingen plan hur jag skulle ta kontrollen och kom förstås inte rakt till kontrollen. Tian gick helt okej, men jag for ut från tian ganska snett. Sen var det bara en sista kontroll kvar och den hittade jag nog. Orienteringsmässigt veckans bästa lopp trots att jag gjorde ganska många misstag. Löpningen kändes bra även denna dag. Satu sprang snett på nästan varje kontroll och lyckades inte hon heller.



Sista dagen var det dags för en jaktstart baserad på de fyra första etappernas totalresultat. Jag fick starta som först i vår klass, dock bara 1 minut före en annan tjej. Jag kände mig lugn inför start och kroppen kändes riktigt bra! Men. Jag kom nära ettan till en fel kontroll. Och då fick jag panik. Jag borde ha stannat och läst fast mig men istället började jag snurra runt helt huvudlöst. Jag var jättenära kontrollen, typ 50 meter, men hela 6,5minuter lyckades jag springa runt där. Då visste jag att den andra tjejen har säkert redan farit, men kanske inte den tredje. Jag började på nytt, lite snett ut från kontrollen men lyckades rätta riktningen. Till trean sprang jag okej, till fyran helt okej också. Femman bommade jag, ett kort avstånd och jag svänge ganska mycket åt höger, bara för att jag såg en skärm. Smart. Sexan bommade jag också, en svår kontroll och min plan var kompass. En dålig plan och jag straffades av det. Sedan till sjuan hade jag bråttom och bommade ännu mer, 2minuter där. Då försökte jag övertyga mig att NU har jag inte mer tid att bomma och inte heller krafter om det råkar bli en slutkamp. Åttan hittade jag okej, jag sprang runt en stig. Nian bommade jag igen ganska rejält. Jag for ut från nian med stor bråttom och for snett till tian också. Och samma sak till elvan. Och till tolvan. Jag försöke gång på gång lugna ner mig men misstagen följde varandra. Till trettonde kontroll var det ett längre avstånd och jag var helt säker på att flera flickor har redan passerat mig. Jag seglade rätt mycket på avståndet, men lyckades hitta kontrollen helt okej. Till följande kontroll sprang jag sådär och till sista också. Under hela loppet kändes löpningen lätt, men totalt nästan 15 minuter misstag är ju brutalt. Då jag kom till mål fick jag veta att bara en tjej hade passerat mig och jag blev alltså totaltvåa. Verkligen en överraskning med ett sådant flopp. Satus orientering var inte riktigt under kontroll, men som jaktstart/stafettlöpare hon är, lyckades hon passera flera löpare.

Precis som i JWOC, kan jag se, var problemet inte den fysiska eller orienteringstekniska sidan. Eller visst, jag har en hel del att förbättra på båda två, men det största problemet var nog den mentala sidan. Att det händer något oväntat (inte min egen kontroll), jag blir förvirrad och glömmer precis allt jag någonsin har kunnat. Jobbigt då man vet att man har kapacitet till så mycket bättre, men man måste vara ärlig med sig själv om man vill utvecklas. Jag lyckades inte hålla huvudet kall och fokusera på att göra "helt vanliga lopp". Man ska ju inte försöka något man inte kan, utan göra det man kan. Och i princip så vet jag att jag kan. Jag har lyckats orientera bra även i år. Även om O-Ringen inte var på det sättet en viktig tävling, så irriterar det ju om man misslyckas. Jag fick ju igen mycketmycket viktig erfarenhet av stafett/jaktstart. Det ju trots allt så roligt att springa man mot man med en extrapress på det sättet! Denna gång klarade jag inte av att fokusera på det väsentliga men man lär ju sig så länge man lever! :) Och nu från hösten tror jag att jag får utmärkta förutsättningar för att bli bättre på det och en massa annat också! Jag ska inte nu berätta vad som kommer att ske om bara några (!!) veckor, men lovar att det kommer en uppdatering om det snart också, so stay tuned ;)

Kan inte låta bli :D Om inte annat så hittade Satu sin soulmate Wenni från båten

Kommentit